jag kanske inte är det du drömmer om, men jag är det du ser
"Tills vi möts igen. För vi sa aldrig hejdå"
Så står det på mitt halsband.
(men ingen vet att det egentligen handlar om honom)
sen låtsas vi som ingenting (fast det inte är så)
Blundar.
Tänker tillbaka till oktober, november, december.
Tiden då vi började bli sådär ruskigt nära.
När han plötsligt började skicka hemliga meddelanden på natten och berättade om sina hemligheter.
Han berättade om hon som fått hans hjärta att brista i tusentals bitar, och hur han okontrollerat föll för henne.
Jag tänkte så många gånger på den historian.
Vad hon gjorde. Vad hon hade som var så speciellt.
Hur hon kunde gå ifrån någon så perfekt. Bara sådär.
Jag kanske aldrig får veta, inte han heller.
Men jag vet att jag inte hade det som hon hade. För då hade han aldrig sagt hejdå. Bara sådär.
Jag vill bli kär
det är synd att jag fortfarande bryr mig sådär lagom mycket
Umgås med trevligt sällskap.
Det bjuds på dricka och nolltvå fyrtiosju på natten ringde jag han med världens finaste smilgropar. Vet inte varför jag ringer men jag vet att samtalet varade i sexton minuter och trettio sekunder.
(och han lät precis som jag kommer ihåg)
för det är etthundraåttiosex kilometer mellan oss
Han brukar varken få tårta eller sång. Därför hittade jag en tårta på burk och spelade in "Ja må han leva" på en cd skiva med munspel till.
Han älskar trots allt munspel.
först ska jag andas, sen får vi se
med handen på hjärtat
Då trodde jag: att vi skulle ha flera fantastiska helger med varma mackor, högljudda skratt och fina blickar. Att han var den mest perfekta människan på denna jord. För han hade alldeles för bruna ögon och djupa smilgropar.
Nu har jag kommit fram till: jag kommer aldrig vakna tidigt en söndagmorgon igen och studera hans långa ögonfransar och höra han skratta i sömnen. Han kommer aldrig ta bort hårstrån från mitt ansikte eller kommentera att jag äter ruskigt lite jämfört med honom.
Men det underliga är: trots det som har hänt är vi fortfarande som två magneter. För även om vi försöker vara långt ifrån varandra, dras vi ändå varje kväll tillbaka till där vi var förut. Sådär oerhört nära.
ibland undrar jag vad ödet vill med oss
Luften flög ur mig när jag såg dig på andra sidan glaset.
Började springa runt på ett tåg, efter dig.
Kollade igenom varje vagn minst två gånger.
Jag som trodde att du hade försvunnit sedan länge,
att du inte betydde lika mycket längre.
Men plötsligt vaknar trehundrafemton döda fjärilar till liv och darriga ben kan knappt gå någonstans.
Där satt du, i vagn elva med en chockad blick och ord som fastnat i halsen.
Vi visste nog egentligen inte vad vi skulle säga, eller hur vi skulle reagera.
Därför pratade vi om sommaren, vatten och framtiden.
Minuter, sedan var du borta.
Jag gick tillbaka till min plats, som om ingenting hade hänt.
Men den här gången grät jag inte hela vägen hem.
