Jag förstår inte. För några dagar sedan var allt så lätt, så enkelt. Men nu, nu vet jag inte vart jag har honom. Jag har inte hört något, inte ens ett ord på flera dagar.
Vart är han?
För nu har jag suttit flera kvällar i rad i väntan på honom.
Jag känner mig lite nere emellanåt när jag verkligen börjar tänka. Folk frågar "Hur är det med dig?" Det är då jag svarar att allt är bra, toppen, underbart. 
Men egentligen..
Är det inte riktigt bra.
Tar jag för mycket för givet?

Jag är rädd att förlora det som fått mig att sväva lite smått i 9 månader.
Jag är rädd att han ska säga det jag alltid fruktat.
Jag är rädd att jag inte ska få höra de där orden som får mitt leende att vara i dagar.

För vad jag saknar honom, hela tiden.