Väntan
Det är underligt det här, att man får ont i magen, blir alldeles virrig och slutar andas.
Den där känslan man får när någon så fin som honom skriver ord som för andra kanske inte betyder någonting alls. Och det gör ont vissa nätter, när han inte syns till, försvinner, och man ensam får sitta kvar och vänta. Då saknaden växer sig större och värre än någonsin.
Den där känslan man får när någon så fin som honom skriver ord som för andra kanske inte betyder någonting alls. Och det gör ont vissa nätter, när han inte syns till, försvinner, och man ensam får sitta kvar och vänta. Då saknaden växer sig större och värre än någonsin.
Kommentarer
Postat av: A
Saknad kan göra så ont ibland. Men ibland är det även det enda som får en att veta att man faktisk lever och kan känna, åtminstonde för mig.
Postat av: A
SVAR:
Precis. Man måste kämpa annars kommer man ingenstans. Då slutar det med att man står och stampar på samma ställe. Slösar energi på att bara stå still.
Men för mig är det lätt att sluta kämpa. Liksom ge upp lite då och då. Men på något sätt så skärper jag alltid till mig och lyckas komma på rätt bana igen, gåendes framåt. Inte bakåt eller stillastående. Utan framåt.
Trackback
