Skillnaden är att jag inte lägger min tid på honom längre. Jag tänker inte att honom-vill-jag-ha-och-ingen-annan. Jag gjorde allt det. Precis hela tiden. Ville inget annat är än få darriga knän och få fler hårstrån bortplockade från min kind. Ville prata med honom, om honom och hade ett ständigt kaos i mitt huvud. Han var äldre, fruktansvärt söt, och hade världens finaste hjärta.

Kan ni förstå det där? Att mina fjärilar för honom har försvunnit och jag inte tänker på honom innan jag somnar och direkt när jag vaknar. Hade jag läst den här texten för ett år sedan hade jag slått knogarna i väggen och bett den att dra åt helvete. För jag hade inte trott på den någonstans.