tid
För ungefär exakt ett halvår sen stod du mittemot mig, och tittade på mig.
Du tittade i mina ögon. Och log lite smått.
Du stod där en stund, helt tyst och funderande,
och plötsligt brast du ut i skratt och gick därifrån.
Någon frågade vad du skrattade åt, och du svarade "livet".
Och jag förstod ingenting.
Idag är du bokstavligt talat hundra mil ifrån mig, både konkret och abstrakt,
och förmodligen finns jag knappt bland dina tankar längre. Förmodligen inte alls.
Och egentligen är det okej med mig.
Men saken är den att jag får lite vågor av saknad i kroppen
någon minut i veckan, någon sekund om dagen, någon gång lite då och då.
Det känns som att allting handlar om tid. Att det som en gång hänt, kommer aldrig tillbaka.
I alla fall inte på exakt samma sätt. Men jag vill aldrig glömma. Och jag vill aldrig sluta hoppas.
På fler av dina leenden. Fler av dina starka kramar.
Kommentarer
Trackback
