Är det nu jag faller för dig och du står och tittar på? Då jag ger mitt hjärta som du sedan krossar i tusen bitar?
Sanningen är nog den att jag gjorde det för länge sen. Någon gång mellan sömnlösa nätter, tid av förundran och varma sommardagar.
För när jag hörde din röst flög cirka femtusentrehundra fjärilar runt och krocka med varandra och jag kunde inget göra. Dina ord finns kvar i mitt huvud och jag kan inte riktigt få ut dem, de sätter sig på platser som jag inte kan nå. Och jag har fastnat i den här tiden med bruna ögonstenar och halvmånsformade smilgropar, som skriver vackra ord och får ett ungt hjärta att smälta.

Förälskad i en person som kändes så långt borta, men egentligen bara fanns ett telefonsamtal bort.