Trots att han lever kvar, har han ändå sagt hejdå.
Jag trodde att vi var lite som två pusselbitar, han och jag.
Att vi inte riktigt kunde vara utan varandra. Vi behövde prata, dela våra äventyr och alltid lägga oss sent om nätterna. Jag hade så fel.
Det fick jag veta ikväll.
Och kanske har jag vetat om det lite hela tiden, särskilt nu den sista tiden. Kanske har jag förnekat det och hoppats för mycket. Han sa att han var ledsen, att jag alltid kommer betyda mycket, och att jag är underbar på många vis. Men det hjälper inte. Jag lät honom tro att allt var bra, lät honom tro att jag tog det bra.
Kanske gjorde jag det? Eller så bara ljög jag för mig själv.
Och det är nu min historia passar in så bra, för när jag satt på tåget hem från honom och tänkte "det här är kanske sista gången jag ser honom" så hade jag så jävla rätt.
Känner igen mig. <3
Sv: Kommenterar en gång till. Bara att ta bort det om du känner att det blir fult i bloggen med massa kommentarer. Men. Vill bara säga något mer. Trots att det är som du svarade, att det är väldigt svårt att beskriva en sån här situations starka jävla känslor i några fjuttiga ord. När man är där är det så himla svårt att känna att det finns andra som gått igenom samma, trots att man vet att det är så. Men, jag vet inte riktigt vad jag ville säga nu... Bara att, det känns att läsa dina ord. Jag vet hur det är, faktiskt, på riktigt, även om det låter falskt. Ville säga att jag finns. Men hur gör jag det egentligen? Du känner mig inte ens. Men jag vet hur det är, att det går över TILLSLUT. Även om det tar ett år, eller något. Man pallrar sig igenom TILLSLUT. Förlåt att jag babblar. Du kanske även redan nån gång förut gått igenom detta, och innerst, innerst inne redan vet det jag sa nu. Men du kan lägga till mig på msn eller något om du vill prata, du hittar den i e-postadress-fältet.
För snart ett år sedan sa någon som jag fortfarande älskar, även om jag inte gör det lika brinnande längre, till mig ungefär samma sak, att det inte skulle bli något ändå, vi avslutade det innan vi hann påbörja det på riktigt. Han sa att han aldrig velat mig nåt ont, ja, i stort sett nästan precis samma saker som du fick höra. Jag frågade om vi inte kunde försöka igen, men jag frågade det så försiktigt och sansat, och svarade bara "det är lugnt" när han sa nej. Han fick aldrig se alla desperata tårar som följde. De tre första månaderna efter var nog allra värst. Smärta hela tiden, svårt att beskriva. Nu mår jag mycket mer neutralt. Men älskar honom fortfarande. Patetisk jag är som skriver allt det här till dig. Ville bara berätta, antar jag. <3 Tänker på honom hela tiden, men håller alltid tyst om det till alla. Ingen har någonsin försökt med mig som han gjorde. Aldrig fått en sån chans förr. Men han gav upp så snabbt. Huh. Nu ska jag inte skriva mer, förlåtförlåtförlåt. Kramhejdå.
