Det är onsdagskväll i slutet av augusti. Jag sitter i en svart morgonrock med datorn i famnen. Det är låg belysning och allt är som för ett år sedan.
Skillnaden är att allt är tomt nu. Jag tappar inte andan, får ont i magen och blir torr i halsen längre.
Tanken är skrämmande.
För han var allt innan. Han var det första jag tänkte på när jag vaknade och det sista innan jag somnade.
Är allt slut nu? När allt är som trasigast och man inte bryr sig längre?