En pojke tar mig i handen och håller om mig lite för länge. Sätter på fin musik och skriver våra namn på ett papper med en röd krita. Men jag känner ingenting.

För jag tänker för mycket på pojken med glashjärtat. Även om tanken att jag ska få hålla hans hand känns lite långt borta kan jag inte undgå tanken.
För han skrattar alldeles för gulligt, tycker om att prata om livet, och har världens mjukaste händer.