Vet inte hur allt gick från "jag älskar henne" till "jag tycker om dig"
Men kanske är det bra det här. Att han leker med mitt hår, skriver alltför gulliga meddelanden, och tar min hand en sen lördagskväll. 

Igår träffade jag pojken med glashjärtat igen. Tydligen ville han bjuda på fika. Han kände att han hade lite ont i magen sedan jag bjudit honom på lite kaffe. Det var inte rättvist tyckte han
Vi satt där i över tre och en halv timme. Helt ärligt gick tiden så fort att jag nu i efterhand tänker "vad pratade vi egentligen om?"
Saken är den att jag har alltid lika roligt med honom. 
Och vi kanske inte har känt varandra så jätte länge, och han kanske fortfarande älskar henne.

och tanken slog mig att det kanske bara var hans starka kramar som gjorde mig så vimmelkantig. efter flera månader utan honom är jag nämligen tom på saknad, och inte vimmelkantig överhuvudtaget. ja, kanske var det helt enkelt där leendet som gjorde mig mer förälskad än var jag egentligen var. det får vi väl se.

Snurrade runt på ett dansgolv. Med alldeles för hög musik.
Tappade bort mig själv. Jag hade ingen kontroll.
Men det gjorde inget. För i den stunden var alla problem borta.
I den stunden var jag oövervinnlig.