I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i
Är det nu jag faller för dig och du står och tittar på? Då jag ger mitt hjärta som du sedan krossar i tusen bitar?
Sanningen är nog den att jag gjorde det för länge sen. Någon gång mellan sömnlösa nätter, tid av förundran och varma sommardagar.
För när jag hörde din röst flög cirka femtusentrehundra fjärilar runt och krocka med varandra och jag kunde inget göra. Dina ord finns kvar i mitt huvud och jag kan inte riktigt få ut dem, de sätter sig på platser som jag inte kan nå. Och jag har fastnat i den här tiden med bruna ögonstenar och halvmånsformade smilgropar, som skriver vackra ord och får ett ungt hjärta att smälta.
Förälskad i en person som kändes så långt borta, men egentligen bara fanns ett telefonsamtal bort.
tid
Det gör ont.
Var kom de orden ifrån? Vad hände nyss?
Jag släpper inte taget om dig. Jag har tappat kontrollen och springer runt mellan väggarna.
Men det gör inget. För sålänge det handlar om dig bryr jag mig inte.
mig och dig och allt däremellan
Det känns lite konstigt att tänka på dig när jag kanske inte är viktig för dig
men ibland så log du lite extra mot mig de där gångerna då jag hittade dig
men jag tror att jag måste glömma dig för ibland tänker jag för mycket på dig
och du vet inte att det är fruktansvärt för mig när det är så långt mellan mig och dig
men jag kan inte bestämma mig för du är så underbar i och för sig
har sprungit ända sen barnsben
"Men jag blir som blind, jag blir som stum
Jag borde nog lugna mig
De kommer döma mig
Du lär väl lämna snart och här står jag kvar
För jag blir så dum av dig"
Hur ska det gå?
när jag läser någonstans att han funderar på att resa.
Det hugger till lite extra när jag tänker på att han kanske inte stannar kvar länge till.
Det blir storm i huvudet när han skriver saker som egentligen inte finns.
Jag tappar greppet ibland.
Eller faktum är, att jag tappar greppet lite hela tiden.
Kom hem när du vill, jag är vaken hela natten.
Sena kvällar
Korta nätter.
Det är så det blir.
Vackra ord, pirrande i magen.
Och förhoppningar..
"i april någon gång, när solen tittar fram"
Och sedan sa vi hejdå,
och du försvann.
Min halsduk luktade dig i flera timmar efter.
men det gör inte lika ont längre. i magen.
det luktar bara gott.
det luktar du.
på något konstigt sätt.
Däremot gör det ont
varje gång en vind av din doft
blåser förbi
när du egentligen inte är där
eller ens har varit där.
Nära, men ändå inte här
Jag har glömt hur allt var förr
Då du inte fanns i mitt liv
Jag har glömt vad jag tänkte på
När du inte sprang runt i mina tankar
Jag har glömt vad jag kände
När du inte berörde mig
Men om du försvinner
Kommer jag inte glömma
Tro mig, jag kommer komma ihåg vartenda liten detalj
om man tänker efter lite
Meningen med livet måste faktiskt inte vara
att hitta världens finaste pojke
som doftar så gott att man blir knäsvag
och som ger en starka och bestämda kramar.
Men livet blir så mycket mer uppskattat och betydelsefullt
när man hittar den där pojken.
Det är därför vi inte kan sluta längta efter
en sådan pojke.
Det är därför just de tankarna
tar så mycket av våran tid
För att han är så betydelsefull.
Den där pojken.
och jag väntade på dig hela tiden
en fin bild från flickr.
*
alla är högt över staden
Sommarn snurrar fort
när vi bara snöar bort
Och jag vågade aldrig hålla din hand
Vi är inte såna som i slutet får varann"
A moment in the soul can last forever
Att inte höra någonting från dig är inget jag uppskattar alls.
Vet du hur det är? Har du någon aning om hur frustrerad jag blir? Hur mycket jag faktiskt tänker på dig?
Har du någon aning alls?
Om du bara visste.
Så därför säger jag till nu. Jag säger ifrån.
Jag vill inte sluta tänka på dig
Jag vill inte att du ska vara borta
Jag vill inte att du ska hitta någon
Jag vill inte att du ska flyga bort igen
Jag vill ha dig här.
För jag tycker verkligen om dig.
i mina tankar
Jag liksom föll över kanten
Jag ställde frågan till mig själv häromdan, när skedde detta?
När kom vi så nära?
När börja vi så smått saknar varandra?
Som om jag letar efter en minneslucka jag aldrig kommer hitta.
För jag vet verkligen inte.
Som om jag lever i en dröm där jag tror att jag snart ska vakna.
att glömma bort
Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.
Hur hade du tänkt att det egentligen skulle gå till?
När jag svara att jag skulle göra ett tappert försök visste jag redan då att det där "försöket" var lite meningslöst.
Runt omkring mig bryter folk samman, tappar hoppet och faller. Det som de en gång hade är nu försvunnet och lyckan i deras ögon finns inte längre. I deras ögon finns nu bara sorg.
Och jag är rädd, så fruktansvärt rädd. Att jag kommer vara en av dem inom kort.
För när som helst kan han försvinna.
Och om han gör det, vad gör jag då?
För det handlar alltid om dig.
Jag vet inte vad som är värst.
Att jag saknar honom så fruktansvärt mycket eller det faktum att tänker på honom hela tiden..
Och dina ögon, de ändrar färg i ljuset.
Och vad jag saknar det.
Jag kommer ihåg hans blick när vi stod öga mot öga. När han log då log jag själv utan att jag var medveten om det. Jag speja och spana efter han hela tiden, och försökte leta upp honom vart jag än befann mig. När han pratade med mig pirra det sådär härligt i magen och jag visste aldrig riktigt vad jag skulle säga.
Jag kommer ihåg hur vi gick fram och tillbaka på grusplanen och samtala om allt och inget.
När han sa att han var tvungen att gå.
Då han påpeka att jag var söt inför hans vän.
När han putta i mig poolen.
Drog upp mig på scen
Log det där leendet
Och jag kommer ihåg
Att vi aldrig sa hejdå.
som en liten porslinsdocka
Jag kastar iväg det.
Det ska inte behöva vara så.
Att jag går runt och får ont i magen.
Så nu får det bli som det blir.
Antingen blir jag lycklig i sommar igen.
Eller så får jag bli lycklig på annat vis.
Jag får säga till mig själv,
att jag faktiskt inte är en liten porslinsdocka
som i ena stunden blir omtyckt
och i andra stunden glöms bort.
och går sönder.
Jag vill inte gå sönder fler gånger.
I så fall borde det finnas något ännu bättre.
Mitt förstånd säger att det är otänkbart,
men jag får väl se. Bara mitt liv inte blir bortkastat
på tankar och saknad som aldrig vill ta slut.
