sedan svängde hon till vänster och försvann
han sa att han mest tyckte om att vara still, och titta omkring på det som bara är
För jag tänker för mycket på pojken med glashjärtat. Även om tanken att jag ska få hålla hans hand känns lite långt borta kan jag inte undgå tanken.
För han skrattar alldeles för gulligt, tycker om att prata om livet, och har världens mjukaste händer.
för vi tycker om samma saker
Träffade pojken som har ett hjärta av glas idag.
Jag såg sprickorna i hans ögon någon gång då och då.
Men jag tror aldrig jag har skrattat så mycket i en pojkes sällskap.
Vi satt först på ett café, drack kaffe och varm choklad.
Sen vandrade vi genom en park, satte oss på en bänk och skrattade alltför mycket.
Men mitt bland allt skratt pratade vi om livet, framtiden och hemligheter.
Tycker han är fin (men det vet han inte om).
det blåser kall luft
Tills man får ett sms tjugoett fyrtiotre. Han är full och skriver saker som
"jag saknar dig, och allt som har med dig att göra"
tomma andetag
Skillnaden är att allt är tomt nu. Jag tappar inte andan, får ont i magen och blir torr i halsen längre.
Tanken är skrämmande.
För han var allt innan. Han var det första jag tänkte på när jag vaknade och det sista innan jag somnade.
Är allt slut nu? När allt är som trasigast och man inte bryr sig längre?
spelar ingen roll
Det snurrar. För det är mycket som händer nu.
Avslutar meningar som "du kan väl skriva någon gång, så jag vet hur du har det". Sedan sitter man i en bil på en gammal landsväg och han skickar sms om lycka. Han skickar egentligen aldrig sms.
Det finns en ny pojke i mitt huvud. Han som har ett hjärta av glas och det känns som att han kan gå i sönder när som helst. Han är egentligen inte någon jag dras till, som jag känner att jag vill lägga armen om, men det är något speciellt med honom. Vad han skriver, hur han skriver. När han plötsligt säger sånt som känns lite extra i hjärtat.
Men plötsligt dyker en charmpojke upp från ingenstans och lägger sin arm runt en i ett grönt tält med femton personer. Kysser en i nacken och man blir omhållen en hel natt. Drar fingrarna längs ansiktet och kramar extra hårt. Jag har saknat det där. Kanske därför jag gjorde runda cirklar på charmpojkens rygg och log när han pussade mig på pannan.
jag kommer aldrig vara detsamma, om vi någonsin möts igen
"En dam så underhållande, tallang full, charmant och skinande behöver inte missa månen för att hamna bland stjärnorna, ty, hon har vart där hela tiden."
För det var så du skrev för lite mer än ett år sedan.
Konstigt att du ändra dig bara sådär.
Konstigt att det var mer än tre månader sedan du sa hejdå. Eller att jag träffa dig på det där tåget.
En dag kommer jag inte tycka om dig såhär mycket
Vanligtvis hade jag fått ont i magen och mest velat få det överstökat - så har det varit sedan den kvällen.
Men idag blev jag sådär glad. Det var nästan som förr, men utan skakningar och utan oro. Det var bra.
Det är synd att jag saknar honom bara, för annars hade det varit bäst.
han hade långa ögonfransar och utsvängda byxor
Det är nu som jag vänder tillbaka några blad och börjar tänka på honom igen. För jag vill också.
jag kanske inte är det du drömmer om, men jag är det du ser
"Tills vi möts igen. För vi sa aldrig hejdå"
Så står det på mitt halsband.
(men ingen vet att det egentligen handlar om honom)
sen låtsas vi som ingenting (fast det inte är så)
Blundar.
Tänker tillbaka till oktober, november, december.
Tiden då vi började bli sådär ruskigt nära.
När han plötsligt började skicka hemliga meddelanden på natten och berättade om sina hemligheter.
Han berättade om hon som fått hans hjärta att brista i tusentals bitar, och hur han okontrollerat föll för henne.
Jag tänkte så många gånger på den historian.
Vad hon gjorde. Vad hon hade som var så speciellt.
Hur hon kunde gå ifrån någon så perfekt. Bara sådär.
Jag kanske aldrig får veta, inte han heller.
Men jag vet att jag inte hade det som hon hade. För då hade han aldrig sagt hejdå. Bara sådär.
Jag vill bli kär
det är synd att jag fortfarande bryr mig sådär lagom mycket
Umgås med trevligt sällskap.
Det bjuds på dricka och nolltvå fyrtiosju på natten ringde jag han med världens finaste smilgropar. Vet inte varför jag ringer men jag vet att samtalet varade i sexton minuter och trettio sekunder.
(och han lät precis som jag kommer ihåg)
för det är etthundraåttiosex kilometer mellan oss
Han brukar varken få tårta eller sång. Därför hittade jag en tårta på burk och spelade in "Ja må han leva" på en cd skiva med munspel till.
Han älskar trots allt munspel.
först ska jag andas, sen får vi se
med handen på hjärtat
Då trodde jag: att vi skulle ha flera fantastiska helger med varma mackor, högljudda skratt och fina blickar. Att han var den mest perfekta människan på denna jord. För han hade alldeles för bruna ögon och djupa smilgropar.
Nu har jag kommit fram till: jag kommer aldrig vakna tidigt en söndagmorgon igen och studera hans långa ögonfransar och höra han skratta i sömnen. Han kommer aldrig ta bort hårstrån från mitt ansikte eller kommentera att jag äter ruskigt lite jämfört med honom.
Men det underliga är: trots det som har hänt är vi fortfarande som två magneter. För även om vi försöker vara långt ifrån varandra, dras vi ändå varje kväll tillbaka till där vi var förut. Sådär oerhört nära.
ibland undrar jag vad ödet vill med oss
Luften flög ur mig när jag såg dig på andra sidan glaset.
Började springa runt på ett tåg, efter dig.
Kollade igenom varje vagn minst två gånger.
Jag som trodde att du hade försvunnit sedan länge,
att du inte betydde lika mycket längre.
Men plötsligt vaknar trehundrafemton döda fjärilar till liv och darriga ben kan knappt gå någonstans.
Där satt du, i vagn elva med en chockad blick och ord som fastnat i halsen.
Vi visste nog egentligen inte vad vi skulle säga, eller hur vi skulle reagera.
Därför pratade vi om sommaren, vatten och framtiden.
Minuter, sedan var du borta.
Jag gick tillbaka till min plats, som om ingenting hade hänt.
Men den här gången grät jag inte hela vägen hem.
"Du kommer alltid, på ett eller annat vis, betyda mycket för mig"
Tills han började skriva igen, och jag började tänka på den där helgen som var så fruktansvärt vacker.
För jag är inte någon som säger hejdå.
Det verkar han inte heller vara.
Jag är egentligen inte någon som blir kär.
Det var inte han i heller.
det vi inte vet
