mellanrum

Snurrar runt i kjolar

Och jag grät nästan hela resan hem från honom.
Tänkte saker som "det här är kanske sista gången jag ser honom"

Tågvärden som så snällt kollade allas biljetter såg på mig med sorgsna ögon och frågade "är det något som jag kan hjälpa till med? Något jag kan göra?"
- Nej svarade jag. Och vem som helst hade sett att leendet jag gav henne inte räckte till.

"Tänk att en natt kan kännas så meningslös, långtråkig och nästintill avskyvärd, bara för att en liten tös med talfel inte syns till"

Det sätter sig rakt i hjärtat, och stannar kvar där en evighet eller två.

Det är underligt det här, att man får ont i magen, blir alldeles virrig och slutar andas.
Den där känslan man får när någon så fin som honom skriver ord som för andra kanske inte betyder någonting alls. Och det gör ont vissa nätter, när han inte syns till, försvinner, och man ensam får sitta kvar och vänta. Då saknaden växer sig större och värre än någonsin.