spelar ingen roll

sakta men säkert suddades han ut
sekunder blev till minuter och drömmar blev till förvirring
nervositeten liknade ett stormigt hav som plötsligt börjat avta
och en dag så visste jag inte längre.
hade ingen aning om hur min framtid skulle se ut.
men det kan man ju aldrig säkert veta i vilket fall som helst.

Det snurrar. För det är mycket som händer nu.

Pojken med bruna ögonstenar vill jag inte skriva till. Men han skriver ändå.
Avslutar meningar som "du kan väl skriva någon gång, så jag vet hur du har det". Sedan sitter man i en bil på en gammal landsväg och han skickar sms om lycka. Han skickar egentligen aldrig sms.

Det finns en ny pojke i mitt huvud. Han som har ett hjärta av glas och det känns som att han kan gå i sönder när som helst. Han är egentligen inte någon jag dras till, som jag känner att jag vill lägga armen om, men det är något speciellt med honom. Vad han skriver, hur han skriver. När han plötsligt säger sånt som känns lite extra i hjärtat.

Men plötsligt dyker en charmpojke upp från ingenstans och lägger sin arm runt en i ett grönt tält med femton personer. Kysser en i nacken och man blir omhållen en hel natt. Drar fingrarna längs ansiktet och kramar extra hårt. Jag har saknat det där. Kanske därför jag gjorde runda cirklar på charmpojkens rygg och log när han pussade mig på pannan.

jag kommer aldrig vara detsamma, om vi någonsin möts igen

Det är i slutet av augusti nu.

"En dam så underhållande, tallang full, charmant och skinande behöver inte missa månen för att hamna bland stjärnorna, ty, hon har vart där hela tiden."

För det var så du skrev för lite mer än ett år sedan. 
Konstigt att du ändra dig bara sådär.
Konstigt att det var mer än tre månader sedan du sa hejdå. Eller att jag träffa dig på det där tåget.

En dag kommer jag inte tycka om dig såhär mycket

Han skrev idag.
Vanligtvis hade jag fått ont i magen och mest velat få det överstökat - så har det varit sedan den kvällen.
Men idag blev jag sådär glad. Det var nästan som förr, men utan skakningar och utan oro. Det var bra.

Det är synd att jag saknar honom bara, för annars hade det varit bäst.


han hade långa ögonfransar och utsvängda byxor

Det är nu som mina vänner börjar hitta pojkar, blir kära och ler lite mer än vanligt.
Det är nu som jag vänder tillbaka några blad och börjar tänka på honom igen. För jag vill också.

RSS 2.0