Det börjar närma sig nu. Och det är inte det att nervositeten kryper inombords, att jag längtar så pass mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen, eller att jag tappar andan lite varje gång jag kommer tänka på det.
Det är mer att det är nu det händer.
Och jag har aldrig bett om någonting, men av någon anledning har jag fått så mycket. Bara det att jag kommer få nya minnen som kommer sitta som sten inom mig, att jag fått det vackraste orden, eller det att han faktiskt spenderat sin tid på mig. Jag är ju bara jag?
Han har blivit en stor del av mitt liv. Och jag vet inte var någonstans som det plötsligt började handla om känslor, saknad och längtan. Men någonstans började vi så smått behöva varandra.
Och jag vet inte hur länge det varar. Men jag vet att jag inte vill att det ska ta slut.
För jag tycker ju så mycket om det här..