Close enough to start a war
Han kom från ingenstans och visade mig nya vägar.
Jag valde att följa med för det här kändes alldeles för bra.
Han lärde mig massa dumheter och jag var nära på att göra vissa av dem.
Men innan gränser hann brytas sa han hejdå.
Jag valde att följa med för det här kändes alldeles för bra.
Han lärde mig massa dumheter och jag var nära på att göra vissa av dem.
Men innan gränser hann brytas sa han hejdå.
Så det kanske var bra det här ändå.
(fast ibland undrar jag vem jag försöker lura)
(fast ibland undrar jag vem jag försöker lura)
/S
Och jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå
Pojken med glashjärtat har sagt hejdå nu.
Egentligen borde jag nog vara ledsen.
Men av någon anledning känner jag ingenting.
Jag är helt tom.
Men det är ganska intressant det där. Hur mina historier upprepar sig.
Om och om igen.
Egentligen borde jag nog vara ledsen.
Men av någon anledning känner jag ingenting.
Jag är helt tom.
Men det är ganska intressant det där. Hur mina historier upprepar sig.
Om och om igen.
/S
jag trodde inte på tillfälligheter, för då var han min värld
Det började på sommaren för några år sedan.
Det var första gången som han gav mig det där leendet,
som senare skulle bli något jag knappt kunde klara mig utan.
Att jag var en ömtålig och pirrig liten flicka
som kanske bara hade magen fylld av tillfälligt tonårspirr
var inte något jag kunde tänka på då. För då var det självklart att jag var kär.
Att det var honom jag ville tillbringa resten av mitt liv med. Det var verkligen så.
Han fick bli huvudpersonen i alla mina tidigare drömmar
om att en dag få stå i vit klänning och hålla i en pojkes hand.
Det hände till och med att jag i huvudet frågade mig själv om han var precis som en ängel. För att han var så perfekt i mina ögon. Hans ögon strålade när han log mot mig, hans röst fick mig att känna mig trygg och han fanns alltid där för att ge glädje till andra människor. Det är först nu, några år senare,
som jag med fötterna på jorden kan blicka över de ivägsvävande tankar
som alltid fyllde min vardag, och inse att jag antagligen inte vill att det ska bli han längre. (Frågan är hur jag gör nu, när jag i somras tog hans hand när han sträckte ut den, och faktiskt gav honom ett likadant leende tillbaka trots att fjärilarna hade börjat trilla ned i fötterna.)
/J
flickr
fortsätter andas
Vi var två flickor med ömtåliga hjärtan
som för ett år sedan startade den här bloggen tillsammans.
En av oss har tappat ord då och då, vilket har gjort att hon inte uppdaterat lika mycket, men i fortsättningen kommer vi avsluta våra texter med /J eller /S.
(för er som undrar så är det S som svarat på de fina kommentarer som skrivits
här. Om vi i fortsättningen svarar på kommentarer kommer vi även där avsluta
med /J eller /S, för att undvika missförstånd eller opersonliga svar. kram)
Det här är slutet på vår film
Ni kanske minns pojken med de fina ögonstenarna. Som vände upp och ner på ett ungt hjärta.
Hundratals ord som delades och jag fick vara med om världens finaste helg.
Jag samtala med honom igår. Det är inte så att jag glömt bort honom. Eller att han inte betyder något alls längre. Jag tror att vi alltid kommer ha ögonen för varandra. Skillnaden är att min eld för honom har slutat brinna nu.
Han berätta för mig att då han bröt vår relation var det för att han visste att han skulle resa. Att han egentligen inte gjorde vad han ville. Sedan bad han om ursäkt. Och här gick jag och trodde att jag inte räckte till. Att han var för bra för mig och att jag haft fel precis hela tiden. I vanliga fall hade jag slått knogarna i väggen och bett omvärlden att dra åt helvete.
Skillnaden är att jag inte lägger min tid på honom längre. Jag tänker inte att honom-vill-jag-ha-och-ingen-annan. Jag gjorde allt det. Precis hela tiden. Ville inget annat är än få darriga knän och få fler hårstrån bortplockade från min kind. Ville prata med honom, om honom och hade ett ständigt kaos i mitt huvud. Han var äldre, fruktansvärt söt, och hade världens finaste hjärta.
Kan ni förstå det där? Att mina fjärilar för honom har försvunnit och jag inte tänker på honom innan jag somnar och direkt när jag vaknar. Hade jag läst den här texten för ett år sedan hade jag slått knogarna i väggen och bett den att dra åt helvete. För jag hade inte trott på den någonstans.
Vi stod och bråkade om vilken ögonfärg han hade
Torsdagskväll. Går igenom en julpyntad stad och det blåser kallt i nacken. Han går bredvid och pratar om framtiden och jag är orolig för hur den ser ut.
Finns han där? Är jag själv? Är vi en tvåsamhet?
Finns han där? Är jag själv? Är vi en tvåsamhet?
Står och tittar på en ljusshow framför det stora kulturhuset. Några går runt med en mistel och kommer fram till oss. Jag kysser honom och tänker att det här får aldrig försvinna.
