Det började på sommaren för några år sedan.

Det var första gången som han gav mig det där leendet,

som senare skulle bli något jag knappt kunde klara mig utan.

Att jag var en ömtålig och pirrig liten flicka

som kanske bara hade magen fylld av tillfälligt tonårspirr

var inte något jag kunde tänka på då. För då var det självklart att jag var kär.

Att det var honom jag ville tillbringa resten av mitt liv med. Det var verkligen så.

Han fick bli huvudpersonen i alla mina tidigare drömmar

om att en dag få stå i vit klänning och hålla i en pojkes hand.

Det hände till och med att jag i huvudet frågade mig själv om han var precis som en ängel. För att han var så perfekt i mina ögon. Hans ögon strålade när han log mot mig, hans röst fick mig att känna mig trygg och han fanns alltid där för att ge glädje till andra människor. Det är först nu, några år senare,

som jag med fötterna på jorden kan blicka över de ivägsvävande tankar

som alltid fyllde min vardag, och inse att jag antagligen inte vill att det ska bli han längre. (Frågan är hur jag gör nu, när jag i somras tog hans hand när han sträckte ut den, och faktiskt gav honom ett likadant leende tillbaka trots att fjärilarna hade börjat trilla ned i fötterna.)

/J