Autumn leaves
Jag har varit lite tyst här på senaste tiden.
Kanske för att det är precis så det är i mitt huvud.
Tyst, tomt, enkelt, ensamt.
Jag vill inte ha någon. För jag orkar inte bli trasig igen.
/S
Kanske för att det är precis så det är i mitt huvud.
Tyst, tomt, enkelt, ensamt.
Eller sanningen är nog den att jag gör allt för att det ska vara så.
Vill inte ha någon i mitt huvud längre.
Vill inte förknippa någon med låtar.
Vill inte skicka allt för känslomässiga sms på nätterna.
Vill inte förknippa någon med låtar.
Vill inte skicka allt för känslomässiga sms på nätterna.
Jag vill inte ha någon. För jag orkar inte bli trasig igen.
/S
(kan inte sluta lyssna på den här)
nu när luften fryser till is är sommarskratten lika slitna som ett gammalt bortglömt brev.
Den här veckan är det ungefär exakt åtta månader sedan vi sågs.
Åtta månader. Det var då vi tog varandras hand,
det var då vi invigde sommaren med att äta glass,
gå runt i sommarkläder och skratta med varandra.
Och så sa vi hejdå till varandra. För åtta månader sedan.
Efteråt skrev han till mig att jag har glimten i ögat
och min mage kändes som en skakad kolsyrad dricka. Men vet ni?
Skakad kolsyrad dricka blir avslagen så småningom.
Bubblorna hade redan börjat avta lite då, och nu bubblar det inte alls för mig.
Bubblade det någonsin för honom?
Det är tyst nu.
Ord som vi skrev till varandra då och då faller nu som kall snö i februariluften.
Han kanske också var förvirrad? Precis som jag.
Vi är ju trots allt bara två människor.
Som skrattade i solskenet och som tog varandras hand
under några sekunder av förvåning, pirr och tystnad.
(har funderat ett tag nu på att skriva ett litet textmeddelande till honom bara för att fråga hur han mår. Men jag vågar inte ta risken att än en gång förstöra min egna tankevärld, eftersom jag äntligen har börjat få styr på min karusellhjärna.)
/J
