nu när luften fryser till is är sommarskratten lika slitna som ett gammalt bortglömt brev.

Den här veckan är det ungefär exakt åtta månader sedan vi sågs.

Åtta månader. Det var då vi tog varandras hand,

det var då vi invigde sommaren med att äta glass,

gå runt i sommarkläder och skratta med varandra.

Och så sa vi hejdå till varandra. För åtta månader sedan.

Efteråt skrev han till mig att jag har glimten i ögat

och min mage kändes som en skakad kolsyrad dricka. Men vet ni?

Skakad kolsyrad dricka blir avslagen så småningom.

Bubblorna hade redan börjat avta lite då, och nu bubblar det inte alls för mig.

Bubblade det någonsin för honom?

Det är tyst nu.

Ord som vi skrev till varandra då och då faller nu som kall snö i februariluften.

Han kanske också var förvirrad? Precis som jag.

Vi är ju trots allt bara två människor.

Som skrattade i solskenet och som tog varandras hand

under några sekunder av förvåning, pirr och tystnad.

(har funderat ett tag nu på att skriva ett litet textmeddelande till honom bara för att fråga hur han mår. Men jag vågar inte ta risken att än en gång förstöra min egna tankevärld, eftersom jag äntligen har börjat få styr på min karusellhjärna.)

/J

Mycket fint! Jag blir så berörd - varje gång. Det verkar så enkelt, men trots det vet jag (av egen erfarenhet samt av att tyda dina underförstådda ord) att det var så mycket mer än så; det var inte enkelt alla gånger. Åh, du påverkar mig. Det tycker jag om.



Ta vara på dig fina du.

Kram

åh, vad fint du skriver!



och tack för din kommentar även om de kanske är lite sent att tack nu. jag är iallafall tillbaka.

kram