Det är lite synd att du förstörde allt den kvällen. För jag sitter och läser gamla ord som du skrivit till mig, och det känns fortfarande i hjärtat när jag läser dem. Det är lite synd att det aldrig kommer bli som förr. När du och jag satt uppe varje kväll och prata om stjärnor, varför himlen var blå och hur många hjärtan som hade krossats.

Det är lite synd att du var alldeles för perfekt för mig, medan jag inte hade det som du letade efter.

Jag trodde att vi var lite som två pusselbitar, han och jag.
Att vi inte riktigt kunde vara utan varandra. Vi behövde prata, dela våra äventyr och alltid lägga oss sent om nätterna. Jag hade så fel.
Det fick jag veta ikväll.
Och kanske har jag vetat om det lite hela tiden, särskilt nu den sista tiden. Kanske har jag förnekat det och hoppats för mycket. Han sa att han var ledsen, att jag alltid kommer betyda mycket, och att jag är underbar på många vis. Men det hjälper inte. Jag lät honom tro att allt var bra, lät honom tro att jag tog det bra.
Kanske gjorde jag det? Eller så bara ljög jag för mig själv. 

Och det är nu min historia passar in så bra, för när jag satt på tåget hem från honom och tänkte "det här är kanske sista gången jag ser honom" så hade jag så jävla rätt.