Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.

"Försök att inte sakna mig för mycket nu bara"

Hur hade du tänkt att det egentligen skulle gå till?
När jag svara att jag skulle göra ett tappert försök visste jag redan då att det där "försöket" var lite meningslöst.

Runt omkring mig bryter folk samman, tappar hoppet och faller. Det som de en gång hade är nu försvunnet och lyckan i deras ögon finns inte längre. I deras ögon finns nu bara sorg.
Och jag är rädd, så fruktansvärt rädd. Att jag kommer vara en av dem inom kort.
För när som helst kan han försvinna.
Och om han gör det, vad gör jag då?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0