Luften flög ur mig när jag såg dig på andra sidan glaset.

Började springa runt på ett tåg, efter dig.
Kollade igenom varje vagn minst två gånger.
Jag som trodde att du hade försvunnit sedan länge,
att du inte betydde lika mycket längre.
Men plötsligt vaknar trehundrafemton döda fjärilar till liv och darriga ben kan knappt gå någonstans.
Där satt du, i vagn elva med en chockad blick och ord som fastnat i halsen.
Vi visste nog egentligen inte vad vi skulle säga, eller hur vi skulle reagera.
Därför pratade vi om sommaren, vatten och framtiden.
Minuter, sedan var du borta.
Jag gick tillbaka till min plats, som om ingenting hade hänt. 

Men den här gången grät jag inte hela vägen hem.