Då trodde jag: att vi skulle ha flera fantastiska helger med varma mackor, högljudda skratt och fina blickar. Att han var den mest perfekta människan på denna jord. För han hade alldeles för bruna ögon och djupa smilgropar.

Nu har jag kommit fram till: jag kommer aldrig vakna tidigt en söndagmorgon igen och studera hans långa ögonfransar och höra han skratta i sömnen. Han kommer aldrig ta bort hårstrån från mitt ansikte eller kommentera att jag äter ruskigt lite jämfört med honom.

Men det underliga är: trots det som har hänt är vi fortfarande som två magneter. För även om vi försöker vara långt ifrån varandra, dras vi ändå varje kväll tillbaka till där vi var förut. Sådär oerhört nära.