Egentligen är jag orättvis. För jag har pratat skit om honom till mina vänner, förödmjukat honom, och tyckt illa om honom i mina tankar. Suckat när han har skrivit till mig, plötsligt slutat sakna honom, och inte reflekterat över  varje ord han skriver.

Men jag tror det är bra det här. Att jag faktiskt börjat sakna att sakna honom. Istället för att varje dag sukta efter något som aldrig kommer bli mitt.